Jag ränner ju runt lite här och där på flera bloggar. Och när min tidning ville att jag skulle skriva blogg där, så var min tanke att hålla båda bloggarna igång med ungefär samma texter.

Det är ju helt sjukt att jag i denna stressade väg tycker det tar för mkt tid att klippa och klistra in här. Alltså har jag mest kastat in korttexter på den andra.

Men den som vill får gärna läsa min blogg på

http://site.vk.se/nordmaling/?showblog=346

Och ja! man får gärna kommentera där också Går man in via den adressen så funkar det.

Jag och min kompis skulle se film i fredagskväll. Eftersom jag är den i familjen som ser absolut minst film och TV i huset bad jag barnen plocka fram en lämplig film för två medelålders kvinnor. Förslagen haglade och i brist på gamla avsnitt av Desperate Housewives enades två av dem av en film som var lagom lättsam och rolig en fredagkväll.
Sist vi såg film med 16-åringen fick hon sitta med under Bergmans Scener ur ett äktenskap som jag så gärna ville se som vuxen.
När hon nu fick höra filmvalet tittade hon helt oförstående på mig.
16-åringen: Ska ni se DEN?
Jag: Ja, dina småsyskon tycker den var kul.
16-åringen: Jag tror inte den är så lämplig för dig om man säger så
Jag: Nähä? Varför inte?
16-åringen: Därför att pappa och en 11-åring skrattade hejdlöst hela filmen.
Jag: Men hallå, skulle inte jag och pappa kunna tycka att samma film är rolig.

16-åringen: (mycket misstroende) Seriöst mamma, han gapskrattade.

Behöver jag säga att jag och väninnan somnade efter en kvart och sov gott med varsitt vinglas i handen till slutvinjetten väckte oss?

Jaha, där hade Löven spelat färdigt hockey för den här säsongen. Och jag vill ha lottningen för kvalet klar fort som fasen om jag nu ska ägna påsklovet åt att hälsa lillebror i Göteborg och se kvalseriehockey i Borås. Jag tror nämligen att Borås mycket väl kan hota Västerås, som jag litar på går vidare från andra play off-serien.

Utan att ha sagt för mycket så kan det vara väldigt mycket hockey för mamman i familjen och väldigt lite för den övriga familjen om någon vecka.

En sak kan man i alla fall vara glad över. Man slipper se Blixt i kvalmustaschen. Jag vill inte ens nämna vilken nattlig filmgenre en hockeybekant i vår TV-soffa klassade in honom i med den överläppsprydnaden.

Efter att knappt ha hittat hem från Lycksele ( jodå, vi lyckades köra fel och höll fan på att hamna i Åsele) så slängde vi av väskorna hemma, beordrade barnen att slå in paket åt sin storasyster och åkte in till stan och Sofias 21-årskalas.
Som vanligt blev det ganska full rulle där. Jag har en stor och bullrig släkt som kan mäta sig med vilket stand-up-comedy-gäng som helst. Det gäller att vara på hugget hela tiden för det haglar kommentarer om precis allting till höger och vänster. Jag tänker alltid på filmen "Mitt stora feta grekiska bröllop" när vi ses, för min mans beskrivning om hur det var att komma in i min släkt, den stämmer ganska bra överens med stackaren i filmen. Men som sagt, vi är ganska hjärtliga även om vi kanske är lite stora i käften och anser att det inte finns mycket som är heligt vad gäller samtalsämnen. Många viljor och åsikter.
Fast som idag när vi ses alla på kalas hos dottern som är så vuxen att jag blir alldeles mörkrädd och stolt i en salig blandning, ja då känner jag att jag verkligen älskar min familj och min släkt.

Sälar är fascinerande djur de med. I Lycksele djurpark har man alltså en säl som kanske är världens äldsta. Den är jämnårig med min 44-årige man och håller den bara i ett par år till, så kommer den att slå världsrekordet för säl-livlängd genom tiderna. Fast den såg mer gammal och trött ut än min man faktiskt. Det var lite mer action på de andra knubbisarna i vaken som både klappade "händer", rullade runt och snurrade för en rå fisk. Som på cirkus.
Vi blev faktiskt kvar ett bra tag hos sälarna, för de är rätt så fräcka de där bastanta blanka köttpaketen som bara slinker ner i vaken med ett knappt märkbart plask efter sig. Ungefär som när jag dyker i badet, tänker jag!

Metropolen Lycksele kanske inte har så mycket att erbjuda för alla, men faktum är att för oss funkar det alldeles utmärkt. Man kan plaska på Spa på hotellet hela dagen och varva med lite krims-krams-shopping på Dollarstore. Ungarna kan gå fritt emellan och antingen zappa på de visserligen få TV-kanalerna på hotellet, men ändå nog populistiska för att de ska ha utbyte av dem, eller bada utomhus i varmtunnan. Eller så kan man sitta vid fönstret i vår minisvit och titta ut över en blå-blå himmel och se ambulanshelikoptrarna flyga och fara. Det finns något för alla smakriktningar. Man sitter på parkett för polisbilar och brandbilar också, vilket fick mig som reagerar på sirener att haja till jobbmässigt varenda gång första dagen. Vid sidan av det vräker de i sig lågprischips och Snurresprätt-dricka från Dollarstore.
Själv låg jag i bubbelpoolen till halv tio igår kväll och sedan gick jag upp och bastade i vår egen bastu på rummet. Ganska skönt att bara kliva i morgonrocken sen. Man blir fasligt seg, men det kanske är meningen? Vad min man och jag gjorde när jag kom ut ur bastun? Gissa det. Det börjar på S men slutar på en mycket mindre rolig bokstav än x!

Man skulle kunna tro att jag tillbringar mina dagar på Hotell Lappland med nån person som inte vill vara officiell. Men så himla roligt är det nu inte och det är helt fantastiskt hur mycket min man kan sova. Särskilt nu när han inte sover så bra på nätterna på grund av brutna revbenet. Det innebär att han sover ungefär överallt där han sätter sig ner i ett lämpligt smärtfritt läge. Helst med en luva över ansiktet så han inte blir störd av solljuset.
Anton sa ikväll att det värsta är att det där börjar sprida sig.
"Jag blir galen när pappa sover och sover och snarkar sådär. Nu börjar jag också bli trött på dagarna!"

En hängiven bloggläsare (min mamma) hade mailat mig i morse och påpekade att jag hade glömt brorsonens Vasaloppsåkning.
Glömt var inte ordet, jag visste helt enkelt inte att han skulle åka. Igen alltså. Han har åkt förut han också och eftersom han numera bor i Stockholm så hade ingen koll. Jag visste ju inte ens att syrran fegat ur fjolårets nyårslöfte ju. Å andra sidan föll en bort och en kom till i min hjärna, så det är väl samma lika då som min svärmor skulle ha uttryckt det.

Men idag vet jag att Dennis åkte snabbast av dem alla och slog sin pappa med drygt 18 minuter och 503 placeringar.

Det låter helt logiskt eftersom min bror måste börja räknas till åren nu när han ska bli farfar och allt. Dennis har nämligen inte bara slagit sin far i Vasaloppet, han har dessutom gjort honom till farfar i år om allt går som det ska.
Vasaloppet kan väl brorsan ta revansch i, men hur fasen gör han med farfars-grejen?